Skottarmössan version 3.0

Min pappa är den i familjen som alltid skottat bort snön på gården. Han har med åren förfinat konsten och haft ett uttänkt mönster för hur snön ska placeras ut. Jag skulle inte vara förvånad om det fanns en kalkyl i excel över proceduren, jag är indeed min pappas dotter.

Förra året ringde min mamma dock upp en man på kvarteret bredvid, en man med en traktor. Ett fast handslag. En tyst överenskommelse. Mannen med traktorn skottar nu vår gård så fort en snöflinga fallit och pappa kan lugnt sitta kvar i värmen och dricka en kopp kaffe till. Vad fan har det här med stickning att göra undrar ni kanske nu, prat om snö på junis sista dag?

Jo. På hyllan i tvättstugan vilar ännu skottarmössorna 1.0 och 2.0 och som stickande dotter får jag rysningar. Beskåda fulheten.

1.0: Stenmarksmössan.

2.0: arvtagaren.

Stenmarksmössan har varit med länge och har sin fulcharm. Den blev dock utsliten och arvtagaren kom in i bilden. Hur den kom in i huset från första början har jag inget minne av men jag har ett svagt minne av att jag kan ha burit den nån gång i skidbacken, i mellanstadiet typ. På glada 80-talet innan jag hade vett i skallen.

Jag är ledsen att behöva erkänna att färgerna på version 2.0 är rätt återgivna. Ljuslila, chockrosa, citrongult. Och en citrongul tofs on top. (På en karl på dryga 60 år!) Jag gillar färgerna var för sig men kombinationen i den här mössan... alltså fulheten! Jag dör en smula. Pappa har aldrig varit den som brytt sig om vad andra tycker om hans mössa, den är varm och har gjort sitt jobb även i svinkalla minusgrader. Men JAG bryr mig så pass mycket att han MÅSTE få en ny för det lilla han nu har användning för en skottarmössa längre.

Alltså; en dubbelstickad selbuaktig Stenmarksmössa i färger som är värdiga en pensionerad snöskottare, skottarmössan version 3.0.