Här ser ni resultatet av 15 försök till att lägga upp för en svart Ishbelsjal (och då menar jag verkligen att jag gjorde 15 olika försök innan den här inlägget skapades.)
Det började med ett deformerat garnembryo, såg ut som något katten hade tuggat på- håligt och fult. Jag bytte storlek på nålarna och rev sedan upp. Jag sa fula ord. Jag köpte en till härva garn för att kunna sticka med dubbla trådar och rev sedan upp. Det blev alldeles för tjockt. Jag sa fula ord.Jag bytte storlek på nålarna ytterligare en gång och rev upp. Jag hade förskjutit ett omslag i mitten, några varv ner. Jag sa många fula ord, kan jag lova.
Ett garnembryo. Efter 14:e försöket ville jag skjuta mig själv.
Jag slängde till slut stickningen i väggen och tillredde en stadig whisky sour. Jag sa mer fula ord än någonsin.
Några timmars dumtjurighet senare har jag fått något som liknar en fin början på en bröllopssjal.
Svart spetssjal.
Midnatt.
Pyttesmå nålar.
Ni kan ju spärra in mig på psyket när ni hittar en lucka i kalendern.
Garnet är sjukt tunt, men ljuvligt, Manos Lace (de Uruguay) och uppläggningen blev till slut bäst på 2,5 mm stickor. Efter några lyckade varv bytte jag till 3 mm och för spetspartiet ska jag slå till på 3,5 mm, annars får jag nog amputera fingrarna.
Jag hoppas att min älskade storasyster blir glad.
Eftersom jag än en gång har avlagt ett nyårslöfte att sticka från garnkorgen så tänker jag, hör och häpna, INTE gå på syfestivalen i år. Det slutar alltid med att jag köper på mig alldeles för mycket garn, för alldeles för mycket pengar. Jag är en garnjunkie. Att jag dessutom inser att jag befinner mig i den röda zonen på den här stapeln gör att beslutet känns ännu lite lättare.
