Knit Night!

Ewa in action.

Jag och Ewa har kafferep och stickar spetssjalar med dokumentär om Gustav V i bakgrunden.

Katten Doris stjäl mitt garn.

Som semester ska vara.

Kaffe. Jordgubbar. Dokumentär. Sen lite mindless knitting till det...

Hör och häpna.

Jag och Ewa drog på garnturné till Luleå igår och det enda jag kom hem med efter att ha besökt två butiker var det här:

Inte för att det inte fanns nåt fint.

Jag behövde inget garn.

Blockningsmattor från Rusta för 75 kronor.

Chocken! Chocken! Chocken!

Stoppa pressarna

Jag tog just ett beslut att riva upp det jag hittills har stickat på Swallowtail. Halva basen är klar. (Och nej, jag har inte förlorat förståndet.)

Garnet är fortfarande bedårande fint, mönstret är fortfarande roligt och bedårande fint men kombinationen är fel fel fel! Det är någonting med att den känns som en spetsduk, vilket säkert är ren inbillning för jag har ju sett några hundra fina sjalar på Ravelry i samma garntjocklek. Och Ewas ser ju fin ut!

Det var bara inte k ä r l e k på nålarna.

Nytt beslut:

Jag ska sticka en bas från Ishbel och sen Lily of the Valley border med nuppar och allt! Fiiiiiint! Och spetskanten får så stå i centrum lite mer... Se!

Copyright Rukiette75 på Ravelry.

...och det som får mig att sittdansa lite extra i soffan: Jag vet att jag har 4 härvor kall rosalila Cascade 220 från NY hemma i lådorna som bara väntar på att bli valda. De kommer att bli en tjock megastor Swallowtail, i originaltappning. Utan spetsdukskänsla!

Sticka från förrådet! Sticka med Cascade 220! Sticka med 5 mm nålar!

Nördlycka!

Halvårslöftet, ja.

Sticka mer.

Pretty in pink

Jag och Ewa kom fram till att vi måste ha en stilla Swallowtail knit-a-long, vi hade visst samma mönster i åtanke när vi köpte garnet!

Härom natten nystade jag garn med ett leende på läpparna. Av farmor har jag ärvt garnvindor och här behövdes verkligen den stora varianten. Det var en särdeles vacker syn man möttes av när man gick uppför trappan. (And yes, I speak nerd.)

Äkta garnglädje.

Äkta spetsglädje.

Nu sitter jag i solen och grubblar över val av stickstorlek. Den blir lite gles, om än minimalt för mycket gles. Stå kvar vid 4 mm eller riva upp och sticka om mönstret på 3,5 mm? Kanske att jag stickar kroppen på 3,5 och sen går upp till 4 mm för spetsbården? Eller ska jag sticka hela sjalen på 4 mm? Vad räcker garnet till? Jättesvåra beslut-bäst att konsultera Ravelry.

Färgen är fantastisk, en varm knallrosa nyans, precis en sådan som jag letat efter. Faktum är att jag obsessat över precis den här färgen sedan jag såg den på en snygg filt på stamställets uteservering! Nörden i mig vill dessutom uppmärksamma er på att färgen matchar mina knitprostickor! Tjusigt!

Mönstret verkar roligt och enkelt, jag älskar diagramstickning!

Skottarmössan version 3.0

Min pappa är den i familjen som alltid skottat bort snön på gården. Han har med åren förfinat konsten och haft ett uttänkt mönster för hur snön ska placeras ut. Jag skulle inte vara förvånad om det fanns en kalkyl i excel över proceduren, jag är indeed min pappas dotter.

Förra året ringde min mamma dock upp en man på kvarteret bredvid, en man med en traktor. Ett fast handslag. En tyst överenskommelse. Mannen med traktorn skottar nu vår gård så fort en snöflinga fallit och pappa kan lugnt sitta kvar i värmen och dricka en kopp kaffe till. Vad fan har det här med stickning att göra undrar ni kanske nu, prat om snö på junis sista dag?

Jo. På hyllan i tvättstugan vilar ännu skottarmössorna 1.0 och 2.0 och som stickande dotter får jag rysningar. Beskåda fulheten.

1.0: Stenmarksmössan.

2.0: arvtagaren.

Stenmarksmössan har varit med länge och har sin fulcharm. Den blev dock utsliten och arvtagaren kom in i bilden. Hur den kom in i huset från första början har jag inget minne av men jag har ett svagt minne av att jag kan ha burit den nån gång i skidbacken, i mellanstadiet typ. På glada 80-talet innan jag hade vett i skallen.

Jag är ledsen att behöva erkänna att färgerna på version 2.0 är rätt återgivna. Ljuslila, chockrosa, citrongult. Och en citrongul tofs on top. (På en karl på dryga 60 år!) Jag gillar färgerna var för sig men kombinationen i den här mössan... alltså fulheten! Jag dör en smula. Pappa har aldrig varit den som brytt sig om vad andra tycker om hans mössa, den är varm och har gjort sitt jobb även i svinkalla minusgrader. Men JAG bryr mig så pass mycket att han MÅSTE få en ny för det lilla han nu har användning för en skottarmössa längre.

Alltså; en dubbelstickad selbuaktig Stenmarksmössa i färger som är värdiga en pensionerad snöskottare, skottarmössan version 3.0.

Där man säger söjn.

Det var en vinter. Det kom en vår. Det var en vår. Det kom en sommar. Det är sommar. I outlook finns en out of office aktiverad och den säger att jag nu har semester i 5 veckor.

Jag har vänt norrut mot hembyn och som vanligt sitter nattugglan i trädgården med en kopp kaffe i handen och funderar på stickprojekt och söjn.

Häromkvällen åkte jag och två vänner förbi -eller ja, om jag ska vara ärlig så blåste vi (lite overexitedly) med gammelgolfen sisådär två mil inåt landet, tvärnitade framför Tallbodan i Blåsmark- och klappade på garn. Dreglade över garn. Ooooade över garn. Köpte garn.

(Har ni aldrig besökt Tallbodan så ska ni göra det, i augusti öppnar hon dessutom upp på nytt bredvid frissan i Hortlax och det är värt en liten (lång) omväg).

Jag hittade chockrosa Kamenagarn från TeeTee (men ja, jag vet...) i den där perfekta rosafärgen, 470 meter på 100 grams härva.

Den. där. perfekta. rosafärgen.

Ett kvickt besök på Ravelry bekräftade min tanke; garnet räcker till en Swallowtail, storlek enligt mönster. Nuppar blir därför min höstmelodi!