Julkalender

Årets julkalender blir av det pyssligare slaget. Jag har en axel som krånglar och behöver stickvila så jag har fått hitta på något annat att göra tills dess att jag har läkt ordentligt. 

Det här pysselkittet har legat i min låda i säkert 10 år och nu ska tomten få komma fram och fira jul ordentligt. Edith brukar ge den stora halmbocken ordentligt på moppo varje år så vi får väl se hur hon tar emot tomten i hemmet. 

Det blir kul med handsömnad, jag gillar verkligen det långsamma i det. 

Jag har ändå småfuskat lite med att sticka på små projekt som inte anstränger axeln lika mkt, någon kort liten stund per kväll och jag såg det som en belöning för att jag faktiskt är duktig och gör mina tråkiga axelövningar som jag ska. 

Ett par påbörjade tjocksockar i Raggi fick fötter och tår, till sist. 

 

I helgen får vi adventspynta på riktigt! Jag har tjuvstartat och längtat i flera veckor. Edith tar det hela med ro, hon vill att tråknovember ska vara över nu så att ljuset kommer tillbaka...

Cirkeln är sluten

        Planering av storlek och mönster. 

Det är knappt så att jag tror det själv. Det blev en filt till slut, om än så väldigt mycket mindre i storlek än först planerat. Edith har fått en egen filt i soffan och jag har fått en tid hos kiropraktorn, hehe. Jag är verkligen inte ett proffs på varken virkning eller tålamod vid handarbete. De här rutorna har legat sedan typ Dackefejden i väntan på lord knows what. 

Färger togs bort ur sortimentet. Motivationen dog. 

Vintern kom. 

Ni vet. 

Nån gång har rutorna varit nära papperskorgen men ändå överlevt. 

Till slut kom virknålen fram ur mörkret och jag gav mig fan på att det ändå skulle bli något "färdigt"av alla rutor. Famous last words till Sara: "jag går inte och lägger mig förrän filtjäveln är klar!". 

Jag virkade ihop 7 rutor till 7 olika rader enligt mönstret jag ville ha. Fäste trådar. Jag virkade sen stolpar till förbannelse runt alla remsor för att få en jämn kant att virka ihop. Fäste trådar. Virkade ihop remsorna i rätt ordning. Fäste trådar. Till slut virkade jag en miljard stolpar runt hela filten också så att det blev en jämn kant runt om. Fäste trådar. Gnuggade ögonen in disbelief.  Lockade på katten. 

Edith vågade inte heller tro på det. Hon la sig bredvid filten. 

 

Till slut vågade hon testa sin nya filt, den blev tydligen godkänd. Ull är bra och tröstande när den där jäkla vintern täckt balkongen med läskigt vitt grejs igen. 

De här mormorsrutorna var faktiskt starten på den här stickbloggen för åtta år sedan. Cirkeln är sluten!  

Jag ska aldrig mer virka mormorsrutor.