Jag hade googlat mig över världshaven.
Jag hade youtubat tekniker.
Jag hade hängt på Ravelry.
Jag hade tillräckligt med garn.
Jag hade en specialbeställd rundsticka med spetsiga ändar som skulle vara bra.Jag hade lusläst mönstret och hade koll på alla fallgropar.
Jag hade livlinor.
Jag hade en kall 2,8 framför mig.
Jag var så redo för att sticka spets ikväll.
Jag fastnade direkt på det där som sker efter uppläggningen.
Hallå, vad ska jag med en sån där DNA-sträng till? Den vred sig ju som en liten mask på stickan. Jag stretade på. Rev upp. Svor. Rev upp. Svor. Rev upp. Svor. Tinningarna bultade. Käkarna malde.
3 timmar senare tittar jag uppgivet på det här orangefärgade tjårvase framför mig och inser att det här med spets kanske inte är riktigt min grej. Imorgon ger jag det dock en sista omgång innan jag går bärsärk genom byn.
2 kommentarer:
Kom igen, du fixar det. Laminiaran var mirr första spetsprojekt så skam den som ger sig. Du fixar det!
Fråga om du heböver assistans.
Det är ganska enkelt och man kan gör det ännu enklare: (jag gissar på den större och tar maskantalet efter den) lägg upp 3 maskor, sticka 17 varv räta (3 maskor på stickan) vrid 90 grader plocka upp 7 maskor efter den långa remsan du stickat (10 maskor), plocka sedan upp 3 maskor på sista kortsidan (de du lade upp) = 13 maskor. Fortsätt efter beskrvning. Lycka till.
Skicka en kommentar