Nein nein!

Minns ni det här inlägget? Jag minns det med en smula obehag måste jag erkänna. Efter att jag skrev det där så hade jag och pappan en liten (läs hetsig) diskussion om vad som är lämpliga huvudbonader och han håller envist fast vid att det inte är något fel på den där mössan med den citrongula tofsen. Han bär den fortfarande med stolthet under vintern när han är ute på gården, jag vet detta för jag har nämligen vittnen som svär på att de har sett MÖSSAN ändå från storvägen. Skottarmössan 3.0 föll därför ner några snäpp på min priolista.

Till för två veckor sedan.
På senare tid har pappan blivit funktionär i barnbarnets gokartsatsning och barnbarnets mamma spärrade nyligen förskräckt upp sina gröna ögon och berättade för mig att den omtalade MÖSSAN nu hade smitit utanför TOMTGRÄNSEN!
Skottarmössan 2.0 kunde skådas på gokartbanan. De behövde ingen varningsflagga i pappans hörn av banan, om vi säger så.

Låt mig fräscha upp ert minne med en rätt återgiven färgbild:

Se. Vi kallar den faktiskt bara för MÖSSAN numera.

Jag skulle aldrig kunna återge det förfärade uttrycket i min systers ögon när hon berättade om när MÖSSAN kom gående mot henne vid samlingsplatsen, en kylig lördagmorgon i maj. Jag kan heller inte återge historien om när hon med iver letade genom alla skrymseln i närheten efter en mer diskret mössa att räcka över till pappan, utan att lyckas.

Eller desperationen i rösten när hon utbrast:

DU MÅSTE JU STICKA HONOM EN NY MÖSSA! 

Men jag kan iaf säga att det var så pass illa att jag nu raskt har skrapat ihop både garn från stashen, mönster och en tydlig instruktion i dubbelstickning för att sätta igång med Skottarmössan 3.0.

Sen ska MÖSSAN försvinna spårlöst från gården, det har jag lovat storasyster.