Skönheten och odjuret

Såhärdåva. Jag provade lite olika avslutningar på mina vita flätvantar.
Sara var ju ordentlig med sina rosa vantar och gjorde som man borde göra. Själv lever jag lite on the edge nu och testar andra lösningar (med varierande resultat).

Låt mig presentera vante nummer 1: Odjuret

Metod: sydd med kitchener's stich.
Resultat: den hade ju funkat om man var ett KLÖVDJUR! *
* Jag rev upp sömmen och tog ihop så de blev likadana. Det var för övrigt ett rent helvete.

Låt mig presentera vante nummer 2: Skönheten

Metod: Ihoptagen med 2 räta ihop tills det återstod 6 maskor. Sen drog jag ihop utav bara fan.
Resultat: Det funkar väl.

Betyg på vantarna: 4 av 5. Nästa gång provar jag att göra en mindre storlek. Jag har tydligen ganska små händer.

"Provlappar är för fegisar"

Ett hallonrött embryo.
I-corduppläggningen tar längre tid än normalt (huuur långsamt som helst, faktiskt!!) men jag tror det kan bli en fin kant när jag äntligen är klar.
Eftersom både jag och Sara lever farligt efter devisen "provlappar är för fegisar" så har jag ägnat mig åt både ren gissningslek och lite gammaldags hjärngympa.

Vita flätvantarna gav en ribbad omkrets på 198mm (44x4,5mm)
Fiddlehead mittens här ska då ge en slät omkrets på 180mm. (60x3mm)
Min handled har en slät omkrets på 160 mm. (Lägg till en innervante som tjockar upp det lite.)

Det BORDE ju gå bra...

Fiddlehead mittens

Eftersom jag ibland har ett attention span som en 3-åring så har jag gett mig in på ett nytt vantprojekt såhär på söndagskvällen.
Mönstret verkar ha lite olika tekniker, dels för uppläggningen och dels mönsterstickning, sk stranded knitting. De lär de bli varma och mysiga då man tydligen dessutom ska sticka in en innervante från uppläggningsvarvet. Jag försöker ignorera att det innebär att jag ska tvingas sticka 4 st vantar innan jag får korsa mållinjen.
Efter lite research på Ravelry har jag valt Drops alpacka i en ljusrosa och hallonröd nyans, som en liten motvikt till allt det halvmonokroma stickeriet som förekommit den senaste tiden.
Det lutar åt vantar med hallonröd botten med ljusrosa mönster. Innervanten har jag inte bestämt färg på ännu.

Spännande det här, minst sagt.

Säg den lycka som varar länge.

Titta på flätan. Visst är den fin? Symmetrisk och sådär liksom.
Men vääänt nu... vad är det där för nå då?

SÅKLART har jag stickat fel i flätan, den ska ju korsa i mitten hela vägen.

Försöker ignorera käre Niklas kommentar när jag surade ihop i lördags. Han tittade länge på flätan och tittade länge på mig. Sedan frågade han modigt; Var du full?

Faktiskt inte, även om man kan tro det. Nu har jag bestämt att skita i att sticka nyktert.

Fram med vinet, Sara! Här är beviset att det språllar hur vi gör.

Rippetti ripp.

The slave becomes the master

Mina mormorsrutor har blivit en storfamilj.
De påbörjades ju strax innan avresan till fotbolls-EM och har hunnit vara med på en hel del äventyr sedan dess. Mest har de legat och skvalpat runt i min väska.
Strax efter start var jag sjukt less på dem och undrade hur fan jag tänkte när jag planerade att göra en hel filt. Jag hade mycket riktigt planer om en mysig tv-filt på 160 rutor där varje ruta mäter 10x10 cm. (Något övermodig och riktigt korkad var jag där, ja. Säkert full också.)

Rutorna har sakta förökat sig genom tågresor till Italien, fotbollsmatcher samt en fiskesemester i Norrbotten. De har plockats fram i en ljummen sadelkammare för några veckor sedan och senast igår fick de följa med på Metallicakonsert i Globen.
Några gånger har de stirrat döden i vitögat när jag glömt att kattsäkra lägenheten. På bilden ser ni förövaren, hon hovrar runt dem för jämnan.

Nånstans mitt i finanskrisens mörka vinter tappade jag lusten helt och hållet och tyckte de såg förjävligt tråkiga ut. Tvivel om färgval kom upp och var de inte lite snejvridde?
Lite o-mormorsrutefina?
Men jag har ändrat mig igen- samlad som en familj ser de riktigt skapliga ut.
Bara 70 stycken ljusrosa to go nu.

Då var det fixat!

New improved halsringning, mycket nöjd! Nu är det bara att kämpa vidare med framstycke No. 2

Stickning ♥ vin=sant

Efter några av våra tidigare inlägg kan man kanske misstänka att jag och Sara mest smygsuper under veckorna men det är faktiskt inte helt sant.
Ibland stickar vi också. Ibland dricker vi kaffe. Ibland äter vi på en mysig restaurang.
Ibland gör vi som synes allt på samma gång.

Jag stickar på snyggvantarna.

Sara stickar på snyggkoftan.



Livet är gott.

Raggi 2

Insåg att jag hade glömt att lägga upp mitt Raggiprojekt No. 2. Hade köpt 2st 100g nystan, så jag utgick ifrån mönstret jag använde till de första och gjorde ett par till under nyårshelgen. Inget märkvärdigt, men bra brukssockar och jag gillar randningen i garnet.

Sweet sweet delseger

Efter att Sara har lyckats så bra med sina versioner av Evangeline fick jag lite prestationsångest. Jag började på de här vantarna i syrenlila Debbie Bliss Rialto på sommarsemestern hemma i Öjebyn med ett välfyllt vinglas i handen.
Det gick sådär och jag rev upp. Började om. Rev upp.

Sen la jag den i skamvrån i någon månad.

Drack lite vin en kväll. Började om. Rev upp.

Jag har misslyckats med mudden.
När jag lyckats med mudden, har flätan gått åt helvete.
HAR flätan gått bra, har jag läst fel i mönstret och stickat den dubbelt på bredden.

Det låg verkligen dålig karma över den här stickningen
Igår kväll fick jag fiskmiddag, mer vin och ett löfte om stickhjälp från Sara. Miljöombyte, en erfaren kartläsare vid min sida och nytt Extra Merino Big garn på stickorna gjorde susen.
Nu har jag lyckats komma fram till tummen på första vanten, utan att riva upp en endaste gång.
Jag känner mig ganska nervös att jag ska paja det här när jag nu ska fortsätta på egen hand.

Oddsen är, historiskt sett, ofantligt höga.

Lejdkoftan

mönstret

Det var en gång i tiden ett första "Storprojekt", jag hade valt ut denna snygga modell (tyckte jag då på den tiden) från Garnstudio. Patentstickat och mycket volang skulle det vara, fint värre.

Patentstickningen var ett helvete, tog mig otroligt lång tid att förstå hur man skulle göra. Sen när man väl hade kommit igång så var det så otroligt oförlåtande - nästintill oreparerbart om man tabbade sig. Man kan ju tycka att när man läser ett mönster som kräver att man plockar upp ca 200 maskor på rundsticka till halsringningen som sedan ökas till ca 250maskor (i patentstickning), så beslutar man sig snabbt för att välja ett annat projekt - men nej då icke det.

Koftan blev tillslut klar, men den blev på tok för löst stickad. Man kan ju tycka att jag skulle ha rivit upp i ett tidigt stadium och börjat om, men det hade jag tydligen inte vett nog att göra.

Nu har koftan flyttat hem till Jenny efter att ha legat och skämts i klädkammaren en längre tid (ca 2 år skulle jag tro), hon har tagit på sig det tappra uppdraget att riva upp eländet - man tackar och bockar.

Nedan följer några bilder på den lite lätt skrynklade koftan som fick bli förevigad som ett minne på vad man inte ska ge sig in på.

Ful som bara den, men varm och skön.

Fint med patentstickning dock.

På den tiden hade jag inte kommit på hur man plockar upp maskor på riktigt, plockade upp de befintliga maskorna utan att använda nytt garn - vilket resulterade i en hård och ostretchig kant mellan koftan och kragen.

Why, why, why

Glöm inte att läsa mönstret!!!

Stickade klart ena framstycket igår, helt nöjd... eller vänt nu, ser det inte lite konstigt ut. Dubbelkollar i mönstret och mycket riktigt, jag har helt missat partiet med halsringning... gaah + en hel del fula ord. Får skylla på vinet och att jag Evangeline-coachade Jenny, samt att tyckte att jag kunde mönsterrapporten utantill. Nästa gång ska jag se till att jag läser mönstret NOGA, ikväll river jag upp... fortsättning följer.

Storprojektet - Update

Bakstycket är klart, tjoho! Fint värre. Mönstret är lite tråkigt och inte så varierande, men man kan inte börja tänka för mycket på det redan - då kommer det att bli otroligt jobbigt att sticka klart koftan. 

Hoppas inte att den blir för liten bara, har ju chansat mig fram till storleken när jag valde ett annat garn... hmm. 

Jenny säger att man kan stretcha en hel del tack och lov.

I love Eco

2009 sägs ju vara återvinningens år.

Jag hittade ett par bortglömda tjocksockar hemma i Öjebyn som vi tror att mormor stickade i mitten på 1970-talet. Eftersom hon avled kort därefter kände jag att jag ville göra nåt av dessa för att bevara minnet av hennes stickning, de här sockarna samt ett par blåvitaflammiga lovikkavantar (mammas hatobjekt)är det enda som finns kvar nu.

De var faktiskt i ganska dålig kondition, stoppade, omstoppade och jävliga men skam den som ger sig.

Garnspagetti.

Jag klippte av hälen och repade upp det av foten som fortfarande var i ok skick.

Efter tvätt och sträckning kunde jag få ut några pyttesmå, gröna knyten .

La till ett halvt, svart nystan med Drops Karisma, greppade några lämpliga redskap och engagerade en nyfiken huskatt.

Stickade frenetiskt framför Skid-VM. Tre 4-varvsränder per socka fick jag ut av knytena.

Jag virkade smygmaskor runt kanten på skaftet för att dölja att de blivit lite tilltufsade genom åren. Jag tror att mormor kan ha stickat skaften slätt och sedan sytt ihop dem, för på skaftet mitt bak är det lite knöggligt och snett men med lite stora korsstygn som distraherar, gör det inte så mycket.

Jag är nöjd och smått nostalgisk.
Mormors sockar lever vidare på mina fötter, precis 30 år efter hennes död.
Lite fint, ändå.