Det var en gång i tiden ett första "Storprojekt", jag hade valt ut denna snygga modell (tyckte jag då på den tiden) från Garnstudio. Patentstickat och mycket volang skulle det vara, fint värre.
Patentstickningen var ett helvete, tog mig otroligt lång tid att förstå hur man skulle göra. Sen när man väl hade kommit igång så var det så otroligt oförlåtande - nästintill oreparerbart om man tabbade sig. Man kan ju tycka att när man läser ett mönster som kräver att man plockar upp ca 200 maskor på rundsticka till halsringningen som sedan ökas till ca 250maskor (i patentstickning), så beslutar man sig snabbt för att välja ett annat projekt - men nej då icke det.
Koftan blev tillslut klar, men den blev på tok för löst stickad. Man kan ju tycka att jag skulle ha rivit upp i ett tidigt stadium och börjat om, men det hade jag tydligen inte vett nog att göra.
Nu har koftan flyttat hem till Jenny efter att ha legat och skämts i klädkammaren en längre tid (ca 2 år skulle jag tro), hon har tagit på sig det tappra uppdraget att riva upp eländet - man tackar och bockar.
Nedan följer några bilder på den lite lätt skrynklade koftan som fick bli förevigad som ett minne på vad man inte ska ge sig in på.
Ful som bara den, men varm och skön.
Fint med patentstickning dock.
På den tiden hade jag inte kommit på hur man plockar upp maskor på riktigt, plockade upp de befintliga maskorna utan att använda nytt garn - vilket resulterade i en hård och ostretchig kant mellan koftan och kragen.
Why, why, why
2 kommentarer:
Nej vem ger sig när man kan kämpa vidare i motvinden för att nå arktis när man egentligen skulle till Paris. Jag gör exakt samma sak och ändå envisas jag med att försöka lägga upp gardiner och sy väskor själv. Det slutar ju alltid på samma sätt. Med blod, tårar, sönderslitna tygstycken, förbannad symaskin och i värsta fall fylla. Kram.
Tack Ewa, det värmer. Kram.
Skicka en kommentar