Jag tror det kallas personlig utveckling.

På flyget över till Skottland stickade jag på ett par hallonröda Kerttusockar. Stickade enligt mönstret och det flöt på ganska bra, tyckte jag. Så bra att jag inte ens provade om de passade
och efter att jag stickat klart hälsteget insåg jag att de är lite på den tighta sidan längst upp vid skaftet för att passa på trollben. Vanligtvis brukar det gå bra att inte lägga upp på dubbla stickor (de glider omkring och har sig)men kära Kerttu har ingen riktig resår i början som andra sockar brukar ha. Jag beslutade mig för att bita ihop och började om på ett nytt skaft .
Nya sockan lades upp på 52 maskor istället för 47 (jag ökade lite i resåren på baksidan)och nu med dubbla stickor i uppläggningen. Två rapporter senare är de givetvis lite för stora då, sådär att de kommer att hasa ner längs benen. Vad fan då!?

Nu har jag jag efter mycket funderade beslutat mig för att köra på den gamla sockan med 47 maskor och försöka blocka ut dem lite i kanten istället. Ingen stress, jag har redan gett upp hoppet om att bli klar innan oktober är slut. Systeryster vet inte ens om deras existens ännu.

Tack och lov rev jag inte upp den första av ren ilska utan lät den ligga kvar i korgen som en mer lugn och sansad person hade gjort. Jag tror det kallas personlig utveckling...