Sommarstickning.
Vi kan väl slå fast redan från början, Swallowtail shawl är ett väldigt fint mönster. Redan sommaren 2011 var jag peppad att sticka en och jag trodde att jag hade hittat det perfekta garnet i Tee Tee Kamena, ni ser ju den helt fantastiska färgen. En sen sommarnatt började jag sticka på den perfekta sjalen. Det dröjde inte länge innan jag kom till ett vägskäl, gillar jag verkligen vad jag ser? Är det kärlek på nålarna? Nä, jag kunde verkligen inte med dessa Budding lace repeats, av någon anledning påminner mönstret mig om krypande skalbaggar. Jag drömde till och med på nätterna om att de fick liv!
Rethink. Regroup.
Jag rev upp och stickade vidare, fast i en annan/ny variant. Jag stickade nupparna med en gnagande känsla inuti. Gillar jag vad det är jag ser? Och nej, jag gjorde ju faktiskt inte det. Mönstret var rätt. Färgen var rätt. Garnet var fel.
Jag kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på vad det är med garnet som jag inte gillar, något med den knöliga strukturen som inte ens är särskilt knölig. Garnet får helt enkelt ligga kvar i garnkorgens mörka vrå och bida sin tid.
Nå, sen gjorde jag ett försök till med det modifierade mönstret, denna gång med blågrå Cascade 220 som jag köpte i NY. Låt oss konstatera; det blev ingen riktig sittdans i soffan trots att jag älskar min Haruni i samma garn. Sjalen blev liksom FÖR klumpig och mönstret blev inte tydligt nog i det här garnet.
Rethink. Regroup.
Jag rev upp allt och guldet blev till sand...
Ett blått bylte.
Nuppar i närbild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar