Strong silent type

Satt ensam på ett plan ner till Nice i torsdags morse och bredvid mig satt ju givetvis planets snyggaste snubbe, the strong, dark, silent type. My type.
Ganska snart efter start plockade jag upp mitt fiddleheadembryo, han plockade upp sin pocketbok. Vi nickade lite och log mot varandra. Lite mysigt sådär.
Det höll i kanske fem minuter, sen rev jag upp första gången. Provade igen med dubbelt garn. Rev upp. La upp som vanligt och fick fart på stickorna och insåg efter några varv att det var väldigt ojämnt. Här började jag svära.
Strong silent type sneglade på mitt plockepinn och fortsatte läsa sin bok.
Jag provade igen. Rev upp. Svor högt. Här nånstans insåg jag att det inte var så smart att sticka färgerna omvänt mot vad diagrammet visade, det gjorde mig högst förvirrad stundtals.
Tog ny angreppsvinkel, rev upp och stickade omvända färger, rosa vante med rött mönster så ljusa prickar i diagrammet blev ljusrosa i vanten och inte tvärtom. Ett hinder undanröjt. Strong silent type la nu pannan i djupa veck men var klok som inget sa. Jag rev upp ännu en gång.
Sen bytte jag stickteknik och experimentstickade en provlapp med två händer, vänster med vanlig stickning och höger med engelsk stickning, den där man slänger över garnet. (Jag hade aldrig provat men jag hade ju inget att förlora där jag satt.)
Plötsligt hade jag hajat hur man gjorde! Jämnt och fint och till och med baksidan var vacker.
När jag var som mest i gasen och småfnissade lite nöjdgalet för mig själv var det dags att kliva av i Zürich.

Jag fotade aldrig mitt flygexperiment, med risk för att bäras av planet i tvångströja. Jag såg aldrig Strong silent type igen.